Tidningen PS!

Kan du misslyckas, kan du också lyckas. Susanne Liljenberg, som är en av grundarna till butikskedjan Granit, talade om att våga göra annorlunda, i måndags på 4goods inspirations kväll. När hon och hennes kompis Anett Jorméus startade den första butiken gjorde de inte alls som alla rådgivare tyckte.
Susanne slår ett slag för amatörismen. Med det menar hon:
* ta inte dig själv på för stort allvar
* ta fram din kreativitet och lekfullhet
* Se till att det du gör är utvecklande
Som hon säger: "En stängd dörr behöver inte vara låst". Så våga öppna en del av de där dörrarna du tror är stängda för dig.

Det är sällan jag blir inspirerad av att titta på tv. Men bönderna i Bonde söker fru gör mig glad. Det kanske låter konstigt. Men jag älskar den totala, oförställda, äktheten hos några av dem. De är så oballa, oglamorösa och chosefria. I går står bonden Magnus i TV och säger att han upptäckt att han tidigare varit rädd för att komma någon riktigt nära. Men nu har han insett att han måste öppna upp, visa vem han är innerst inne och berätta vad han känner, för att han ska få den där långa nära relationen som han vill ha. Det är så befriande att höra någon som faktiskt säger något i tv som känns äkta. Och som vågar erkänna att de varit rädda för närhet.
I PS! har vi ju tidigare skrivit om boken Hemligheten av Dan Josefsson, där han berättar tillsammans med psykologen Egil Linge om hur han kommit över sin rädsla för nära relationer. De skriver också om hur hela samhället har gjort den sjukan till ett ideal. Många kan tycka att det är en svaghet att säga som bonden Magnus, att han varit rädd för närhet. Säger du att du vill ha kärlek, verkar du lite mesig och lätt desperat, fast du uttrycker det de flesta längtar efter.
Det är böndernas äkthet och ärliga sökande efter kärlek, som gjort Bonde söker fru så otroligt populär, berättar producenten för TV-programmet i senaste PS! I artikeln kan man läsa mer om varför bönderna blivit så populära. Vi konstaterar att äkta känslor är en bristvara idag. Därför hoppas jag att bönderna kan inspirera fler att bli lite mer äkta och sluta försöka verka så coola, självförsörjande och tuffa.

Modebloggarna är mest populära, läste jag just och började fundera på hur PS! kan bli som en modeblogg. Och tänkte att det är ju självklart. Det finns mode i personlig utveckling också. Just nu är det stora modeordet närvaro.
För att vara rätt i min bransch ska du vara närvarande i nuet. Alltså, ägna dig åt mindfulness, som det heter på svenska…
Det är inte alls samma sak som att fånga nuet. Nej, det är mer att göra det man gör, när man gör det.
När du dricker kaffe, dricker du kaffe. (Fast en modern människa dricker förstås te). När du är med den du älskar, är du med den du älskar, istället för att fundera på jobbet, oroa dig eller fundera på vad du ska svara när den andre pratat klart.
När du borstar tänderna, koncentrerar du dig på att borsta tänderna, istället för att göra en massa annat, som att tvätta handfatet eller gå omkring och plocka saker i köket. När du shoppar, shoppar du och är fokuserad på det, i stället för att tänka på vad du egentligen ska ha på dig på festen, eller på hur lönen ska räcka.
Under året har PS! haft en skola i mindfulness. I senaste PS! finns den sista lektionen. Och lagom till jul får den som köper tidningen en cd om mindfulness i present.
Vi tänkte att det inte bara är vi som behöver hjälp att vara lite mer närvarande. För precis som annat high-fashion är närvaro sällsynt och ses bäras endast av ett fåtal. Vi övriga får nöja oss med budgetvarianten, som att ibland faktiskt se att solen skiner, njuta av att snön lyser upp mörkret, att någon ler mot oss eller en stund av total närvaro i det vi gör just då. Du vet de där tillfällena då du efteråt kommer på - ja just det - det här är livet.

En notis i senaste PS! gör mig glad! En rejäl storstädning kan höja humöret och lindra depressioner nämligen! Det räcker med 20 minuter – bara man tar i. Härligt!
Nästa gång jag känner mig låg ska jag storstäda. Frågan är väl bara om det är möjligt att bli motiverad till städning när man redan är nere? Vad tror ni? Det kanske är bäst att städa i förebyggande syfte?
Igår hörde jag någon, minns tyvärr inte vem, som sa att man förlänger sitt liv med sju år om man är optimist och ser positivt på det mesta. Jag vet inte om det är sant. Men det är onekligen roligare att vara optimist i alla fall!

I senaste numret av PS! berättar Tilde de Paula om sina kviddagar. Dagar då allt är nattsvart och meningslöst och hon knappt orkar sig ut förrän hon ska hämta barnen. Det är otroligt modigt och tufft att hon vågar berätta om det. Hon som alltid verkar så glad, stark och glamorös.
Hon tycker själv att det är viktigt att visa upp sina mindre smickrande sidor – det är dem som gör henne till en hel människa.
Tack vare att hon idag vågar vara sig själv, kan hon också bjuda på sina brister, säger hon till vår reporter Moa Herngren.
Jag blir både glad och berörd av intervjun, det är så otroligt skönt med människor som inte försöker visa upp en perfekt yta. Det är sådana som Tilde som gör att fler kan sänka kraven  och vara sig själva – fast de inte är ”perfekta”.

I går var jag på en inspirationskväll om att förverkliga sina drömmar, ordnat av 4good på Rival i Stockholm. Agneta Sjödin var en av dem som pratade om att våga göra det man drömmer om. Hon berättade bland annat om sitt möte med Deepak Chopra den amerikansk/indiske hälsogurun. Han hade gett henne tre frågor att ställa sig själv - utan att kämpa för att finna svaret. Frågorna var:
* Om jag hade all tid och alla pengar i världen - vad skulle jag göra då?
* Vem är jag?
* Vad är syftet med mitt liv?
För Agneta tog det fem år att hitta svaret - hon skulle skriva. Frågorna har lagt sig i mitt huvud, även om jag vet svaren ganska så väl. Det jag gillade mest var att man inte behövde anstränga sig så himla hårt för att finna svaren. Jag tror vi anstränger oss alldeles för mycket för att utvecklas, vara bra, må bra, finna lycka etcetera.  Utveckling ska inte vara kravfylld, den ska vara kul och livsbejakande. Det är min enkla filosofi.

Idag blir jag trött på en rubrik i Aftonbladet: Bli bitchig - gå ner i vikt. Artikeln handlar om att kvinnor går upp i vikt bara för att vi har svårt att sätta gränser och är rädda för att ta konflikter. Passivitet och hjälplöshet är destruktivt, står det, och skapar övervikt. I stället för att säga ifrån och säga nej så tröstäter kvinnor, enligt artikeln.
Och visst är det så. Vi mår bra av att kunna sätta gränser, säga nej och ta konflikter. Men vad kallas vi kvinnor när vi gör det? Jo, en bitch! Enligt ordboken är en bitch en hynda och en kvinna som är elak, härsklysten, otrevlig och ond. Inte konstigt att kvinnor ogillar att sätta gränser och ta konflikter när hon blir betraktad på det sättet!
Att säga nej, inte ta på sig allt ansvar för andra, inte försöka vara fröken duktig och säga ifrån när man blir illa behandlad eller utnyttjad är inte det minsta elakt - det är sunt! Men det vet vi väl?

Jag läste just i en bok, Nextopia av Micael Dahlén, att det börjar starta självhjälpsgrupper för utbrända bloggare.
Folk blir stressade av att de förväntas uppdatera sina bloggar. Det blir en press att ständigt gå in och skriva en massa nya roliga saker som gör att folk ska komma tillbaka.
Är det inte konstigt? Blogga gör man väl frivilligt, förhoppningsvis för att det är kul. Ingen tvingar en. Men så plötsligt blir det till ett nytt krav - som gör oss stressade. Fast det kravet sitter i det egna huvudet. Förvisso är det många som klagar om man inte uppdaterar sin sida, en blogg bygger ju på att den ska förnyas. Då gäller det att strunta i det. Och välja själv. Jag tror man behöver lite teflonhud för att slippa stress. Att man låter andras krav och förväntningar liksom rinna av en och aldrig riktigt tränga in.