Ensamheten - vad gör man åt den?
Jag nappade lite på frågan huruvida kärnfamiljen är idealet - för mig är det nog så. Jag vet att jag kan det mesta själv och att jag klarar mig bra. Då jag tröttnade på att bo i lgh köpte jag hus, jag utbildar mig, jag sökte precis ett nytt jobb som jag fick, jag planerar och handlar och får ofta som jag önskar. Jag har stora visioner och planer och trivs mycket bra med mitt liv på det sättet. Men... jag saknar någon att dela det här med. För mig räcker det inte att vara själv. I och med att jag är medveten om att jag "kan själv" behöver jag inte bevisa det för någon. Däremot längtar jag efter någon som kan stryka mig över håret och sedan göra saker för min skull. Jag önskar mig någon jag kan ge massor med kärlek och som kan ge lite tillbaka. Någon att diskutera med om allt från vardagliga saker till samhällsfrågor. Någon som jag alltid vet finns där vid min sida, eftersom jag finns vid hans... Någon att dela mitt liv med. Jag tror att för mig är en partner enda lösningen, vänner och familj har jag men ett förhållande fattas mig. För tre veckor sedan flyttade min sambo härifrån. Ett gemensamt beslut på många sätt men det är tungt och jobbigt just nu. Jag har varit ledsen i så många månader att det här var enda utvägen. Nu är det julafton och jag har haft urmysigt med familjen. Nu är jag hemma, många tårar senare knäppte jag på datorn. Jag känner mig inte ensam men jag känner mig halv. Jag längtar så innerligt efter tvåsamheten. För mig handlar livets mening om att bilda familj men någon jag älskar. Ensam - nej men inte heller komplett ännu...
Känner likadant som föregående. Jag är oerhört trött på att somna ensam, vakna ensam och inte ha någon speciell att bry sig om. Jag har inte jobbat på ett tag, det gör det ännu värre. Men jag vill gärna ha nån att skämma bort, någon att planera resor och dylikt med. För än så länge så är det bara mig det drabbar om jag inte har tillräckligt med pengar t.ex. Jag vill ha nån att skicka sms till, jag vill ha nån som väntar på mig när jag kommer hem. Eller vice versa, jag väntar på att nån ska komma hem. Men ja, det blir väl så nångång hoppas jag. Och jag väntar. Otåligt, men jag väntar.
Mycket här i livet handlar om att försöka hitta sig själv, lära känna vem eller vad man är... Den leden tror jag inte enbart går genom sociala landskap helt och hållet, utan till stora delar sträcker sig genom ensamma gränder och stråk.... en kista med guld??
:-)
Ja,ha ha, det va jag som skrev här ovan...
:-)
Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att man kan bli trygg i sig själv på riktigt, och uppskatta sin egen ensamhet. Just nu mår jag väldigt dåligt av ensamheten. Men jag hoppas att jag alltid kommer tycka att jag är bättre ensam än i dåligt sällskap. Att inte jakten på tvåsamhet ska bli en för stor del av min tillvaro. Just nu vill jag inte ha någon ny man. Just nu vill jag fortfarande ha tillbaka min gamla. Samtidigt som hela jag skriker efter bekräftelse och kärlek. Men jag vet inte när jag ska orka söka efter en ny relation. Just nu känns det som aldrig. Men tanken på att aldrig mer få vara i en relation skrämmer mig.
Det är nyttigt att vara ensam ett tag...stå på egna ben och upptäcka att...jag fixar det! Att inte bli för beroende av en annan människa... Men samtidigt tror jag det är lyckan att få finna KÄRLEKEN...att få vara trygg, lycklig och harmonisk i en tvåsamhet...det är inte alla förunnat...
Har en väninna som är särbo, de tycker båda detta är perfekt, de träffas på helger reser och gör rolig saker tillsammans, samtidigt som han kan vara behjälplig med saker en kvinna inte kan och tvärtom, för mig skulle detta passa bra, men måste man söka på nätet? Nej jag vill träffa min man på dans nånstans innan jag blir för gammal, tiden bara går!!
Att vara ensam kan betyda så många olika saker. Jag lever med mina två alldeles fantastiska ungar, så jag är inte ensam på det viset. Men jag lever utan partner och när barnen var små kunde det vara så fruktansvärt tungt. Att vara ensam om oron, om ansvaret, om bekymren - och även om glädjeämnena. Ingen att dela barnens första steg med, eller första ord. Ingen att dela vaknätter och sjukdomar med.
Idag är jag glad för mina svåra år - faktiskt. Jag har blivit stark, jag klarar oftast av att vara sann mot mig själv och jag uppskattar mig själv! Jag hade inte kunnat bli den jag är idag om mitt liv hade varit enklare. Så är det värt det? Ja, för mig är det faktiskt det. Och den dag jag träffar min man kommer han att få en sjutusan till kvinna! ;)
Hej jag är också ensam med mina katter. Skild sen förra året. vill gärna träffa nya goa kompisar. Dom gamla kompisarna har sambo m m. Vi har ingen kontakt. Min mamma är på väg att bli dement o har leukemi. Hon har varit hos mig över julen. Jag ska försöka komma igång med träningen nästa år. Då träffar man lite glada människor
Mitt i all ensamhet är det en liten tröst att det är fler än jag som känner sig ensam. Har just separeat dessutom var jag arbetslöst fram till för en vecka sen. Förhållandet var inte bra, jag var lika ensam då och jag har inte så många vänner. Försöker nu plocka ihop pusselbitarna som var jag engång. Jag har en dotter och det är tur. När jag har hittat mig själv igen kanske jag kan tänka mig en ny relation, annars klarar jag mig väldigt bra själv med allt det praktiska. Men att få uppleva kärleken igen skulle vara härligt.
Att hitta en vardag i sin ensamhet tar en fruktansvärd tid och det man alltid måste komma ihåg är att inget blir som det var innan , man måste glömma allt som har varit och inte försöka få det till att lika livet som man hade när man var en "hel" familj. Jag har alltid haft mina egan traditioner vid olika storhelger och har försökt att hålla mig till en röd tråd i detta , men har upptäckt att ensamheten gör att allt inte blir viktigt inget känns ändå som att man blir helt nöjd. Hade den känslan förra året att det spelade ingen roll för jag var ändå ensam ( har tre barn) men den där andra som jag så gärna önskade få ge all min vuxna kärlek fanns inte hos mig , hela julen var bara tom , skratten ekade i mitt huvud och jag levde som i två värdar samtidigt. Att bara orka ta för sig av samvaro med vuxna människor fanns inte. Jag lät det vara så, det var jag och tv:n , barnen när dom var hos mig och så fick det vara. många gånger tänkte jag ju : skall det vara så här !!!! Vardagen blev ett faktum och jag hittade ett "nytt" liv som fungerade.Livet var inte som det innan men det blev MITT liv , därifrån jobbade jag mig framåt , tvingade mig själv att träffa folk även om det tog emot , var tvungen att planera det i en vecka innan och var helt slut när jag hade genomfört det och ville inte göta om det på en hel månad. Tiden har gått och jag är inte ensam längre, men det har tagit två och ett halvt år at ta mig hit. Har ett socialt liv med vänner och har en särbo, så jag är ännu ensam men inte i alltid :)
Jag tror att det kan vara bra att vara ensam/själv för att verkligen lära känna sig själv. För om man vill det då man lever själv så gör man det! Sen kan man också välja en annan väg nämligen att se till att all tid e uppbokad på annat för att mota den där ensam/själv tiden.
Nånstans så tror jag dock inte på att leva själv för länge (om man inte trivs förståss!) Senaste åren har jag märkt att då jag haft helg besök eller min regelbundna syskonbarns helg så är jag så varm i hela kroppen av glädje. När de åker så känns det så tomt. Det tog mig ett tag att förstå vad känslorna stod för och det var ju den gemenskapen vid frukosten, tv eller då vi lagar mat i hop som var så och är så VARM.
Jag är tacksam för mina år själv för det har lett till att jag verkligen vet vem jag är och att jag klarar mig. Men jag är så färdig med det nu och jag längtar ef att få dela mitt liv med en partner.
Sen kanske det inte alltid e partner för alla som e lösningen men jag tror att vi alla människor mår bäst av att leva i daglig gemenskap.
Uppskattade mycket att PS nosade på singellivet genom artiklarna om ensamhet.
Men jag saknar verkligen ett annat perspektiv på singelliv och "ensamhet".
Jag vet att jag delar mitt liv som LYCKLIG och fullständigt nöjd singel med många andra. Utan att det på något sätt är hurtfriskt. Det bara är.
Själv har jag som Paula varit gift i 20 år och skild i 4 och närmar mig sakta 50 och njuter till 90% av mitt liv.
Som jag skrev på facebook:
"Ska vi skapa ett nätverk för lyckliga singlar som vill bli likvärdigt behandlade i samhället och inte synd-om-tyckta?"
Mitt liv består inte av bara enkla beståndsdelar. Jag jobbar mycket för att vi ska gå runt ekomnomiskt. Mina två tonårspojkar, varav 14-åringen har haft det oerhört jobbigt och nyligen fått ADD-diagnos, en äldre som plötsligt tagit plats när lillebror mår bättre och frigör sig med buller och bång och en exman som varit VIDRIG genom hela skilsmässan och vägrat samarbeta om barnen fram till förra våren, så tro inte att jag är någon "foten-i-kläm-jajamensan-person)
Vad handlar då vår lycka om?
Det handlar dels om ett mycket hårt arbete för att lära känna alla sina vrår i själen och ta tag i alla rädslor, skitjobbigt men värt varenda ångestattack och alla tårar.
Jag hade två mål när jag skilde mig:
Jag skulle bli min egen bästa vän och trivas utmärkt i mitt sällskap och
jag skulle omge mig med många goda vänner.
(män och parkärlek fanns inte på min karta)
Det ena gav naturligtvis det andra.
Jag hade många goda vänner men många, inte minst från förr kom till mitt liv.
I princip bara kvinnor.
Vi har gått igenom tuffa saker i vår skilsmässa, slagits för våra barns hälsa med samhället som en mesig geléråtta bredvid.
Vi har helt befriat oss från förväntningar på helger, jular, semestrar.
Vi gör på vårt sätt.
Det tror jag är en stor nyckel.
För ensamhet skapas mycket av samhällets förväntningar.
Däribland den totala och förlamande fixeringen vid kärnfamiljen och tvåsamheten.
Har du hört talas om stjärnfamiljen?(googla på det)
Det kan faktiskt också vara en ensamstående utan barn och dennes vänner som är en stjänfamilj.
Vad vill du med ditt liv?
Jag har ingen TV, ser på bra film då och då, men jag skriver, syr, målar och sitter och pratar med alla tonåringar som passerar i mitt lilla radhus. Bra samtal. Sitter bara och latar mig och tänker o klappar katten. Läser.
Umgås med goda vänner och älskar att vara ute i naturen när jag är ledig. Allt detta berikar mitt liv och jag känner att jag är NÖJD! RIK!
Och jag har fullt av drömmar för framtiden. MINA drömmar!
För mig finns det en fara att vilja ha en partner när man INTE är nöjd med sitt liv. Då är det något annat man behöver först.
En sommarpratare för några år sedan sa att om en hel möter en halv så blir båda halva och om en halv möter en halv så blir de bara en fjärdedel.
En kärleksrelation kanske bara kan ge en det man önskar om det blir en bonus i ett liv man redan är nöjd med?
Begreppet ENSAMHET funderar jag över....
Ensamhet finns i så många sammanhang. Varför pratas det inte om ensamheten i förhållanden?
Jag har ofta ställt den här frågan till människor?
- Är ditt förhållande det bästa du kan ge dig själv?
Jag tror ingen har svarat ens "ja". De har snarare blivit fundersamma.
Överskattar vi inte parrelationens positiva effekter på oss kontra de negativa?
Vad är ett rikt liv för dig?
Skit i samhällets förväntningar på dig. Hur vill du ha ditt liv? Egentligen?
Mitt favoritcitat som jag försöker leva efter är skrivet av Viktor Frankl när han satt i koncentrationsläger (han var psykiater, tror jag)
"Allt kan vi ta ifrån människan. Utom en sak - den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig"
Skapa DITT liv. Lycka till!
Tack för alla kommentarer! Och tack Ellinor för en klok summering och en fin historia. Jag kan hålla med om att vi kunde ha skrivit om den lyckliga delen av singellivet, för den finns ju också. Samtidigt är det väl den bilden man oftare ser - den glada singeln som tar för sig av livet? Själv tyckte jag det var rätt skönt att läsa berättelser om singelliv som inte var bara positiva, utan ärliga rakt upp och ner. Men vem vet, vi kanske återkommer till dem som är helt nöjda med att vara singlar . De är väldigt många dem också. Och säkert är det så att alla singlar har sina unika känslor, några är nöjda, några missnöjda och flera säkert både och! Tack för ditt och alla andras inlägg!
För dig som vill hitta en partner så kanske boken "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus kan ge tips.
Lycka till!
Ensamheten skulle man kalla vår folksjukdom i västvärlden. Just att vår själsliga hälsa inte är den optimala på grund av bland annat ensamhet.
Mycket handlar om att komma underfund med hur man leva sitt liv men det svåra är inte att komma på det utan nästa steg, att få ensamheten att försvinna. Hur gör jag?
ett annat tips för den som funderar över ensamhet och att hitta en partner - läs Hemligheten av kbtterpaeut Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Väldigt bra förklarar den de psykologiska skeendena och hur man kan bryta sina mönster.
ett annat tips för den som funderar över ensamhet och att hitta en partner - läs Hemligheten av kbtterpaeut Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Väldigt bra förklarar den de psykologiska skeendena och hur man kan bryta sina mönster.
