Kärlek är bästa uppfostran!
Skamvrå eller kärlek? Det är lite hårddraget de två polerna inom barnuppfostran i dag. På senare tid har det kommit många föräldrakurser som utgår från att man ska förändra barns beteenden. De ska få beröm och belönas när de gör "rätt" och få mycket positivt gensvar, men om de skriker eller tjatar ska de ignoeras eller straffas genom att sitta ensamma i ett rum tills de lugnat sig. Många gillar metoden, men den har också många kritiker. Idag har DN äntligen en artikel om ett annat sätt att uppfostra barn som känns så otroligt mycket mer humant och vettigt. Det bygger på respekt, värme och att skapa en jämlik relation. Vissst ska man sätta gränser när det behövs, men man kan göra det på ett kärleksfullt sätt, istället för att ignorera eller överge barnet genom att det får sitta självt.
Jag tror själv att de nya uppfostringsmetoderna med straff inte alltid är så bra för barnen. Som en av de intervjuade säger i artikeln: Det finns ett botemedel mot aggression och destruktivitet hos ungdomar och det är en varm och trygg relation till föräldrarna. Föräldrar ska inte fungera som någon form av mentala tränare för sina barn, utan som just föräldrar, vanliga, empatiska, inkännande och stadiga. Och om du vill ha respekt från dina barn, måste du ju respektera dem, utan att för den skull bli alltför eftergiven.
Håller bestämt med föregående talare(skrivare) det viktigaste i relationer, vuxna barn och ungdomar emellan, är just respekten och empatin för varandra.Att straffa och aga har aldrig burit någon frukt.Det ger motverkande effekt, känslor som trots hat mm följer i dess spår.En kärlekfull dialog jämte en kärleksfull hand, bäddar för tillitsfulla och ansvarsfulla människor.Kram från mej till er alla i denna värld//Lilian M
Håller helt med dej. Var in på DN och läste artikeln. Att fostra barn, tex genom att ignorera, är ju grymt! Vem skulle göra så mot en vän?..Jag har försökt behandla mina barn med respekt, även om jag inte alltid har orkat vara den perfekta morsan.. Men jag känner nu att de respekterar mej tillbaka:-)
Kärlek och förståelse! Barn är oförstörda, hela och spontana när de föds. Det är vi vuxna som kan lära av dem. Det finns så många vuxna som lärt sig anpassning, lärt sig visa vissa delar av sig själva och hålla tillbaka andra, lärt sig att det är något fel på dem och deras behov. Sedan får de i vuxen ålder lägga åtskilliga år och tusenlappar på att lära om. Den som är mjuk, varm och empatisk mot sig själv, bemöter sitt barn likadant. Den som är sträng mot sitt barn, är också sträng mot sig själv. Så möt dig själv med kärlek och medkänsla, det har du alltid varit värd.
Hej! Jag har under en tid arbetat med barn som har aggresionsproblem och kan inte annat än instämma i allt som hittills sagts. I vissa sällsynta fall när man arbetar med viss speciell problematik (såsom kraftigt aggresivt beteende) ger det frukt att ignorera BETEENDET, aldrig barnet, och istället fokusera på barnets positiva sidor. När personalen hotas av att dagligen få hårda föremål i huvudet kan även ett visst mått av stränghet vara av nöden, men det får aldrig BLI själva pedagogiken. Men den här nymodiga bestraffningspedagogiken känns som en snevriden förvrängning av ett sådant förhållningssätt.
Jag tror att dagens föräldrar många gånger känner, att dom inte har tid och kraft att verkligen ställa upp för sina barn.Det ställs så stora krav på människan i dagens samhälle,så det är inte sant.Heltidsjobb ,barnuppfostran, marktjänst mm. Det är inte så konstigt att det ser ut som det gör.Titta bara på mobbningen som sker runt omkring oss, helt förödande.För någraa veckor sedan tog en liten flicka sitt eget liv..... Hon blev bara 12 år gammal.Detta på grund av mobbning...Föräldrarna måste försöka att ta sitt ansvar och se hur deras barn beter sej, för som jag förstår så visste mobbarnas föräldrar om detta , men gjorde inget åt det. Tragiskt.Skolorna bör ju också ta sitt ansvar, men dom har ju också pedagogiken att uyföra, så mycket vilar på just föräldrarna.Man måste agera med en kärleksfull och fast hand. Tack för mej och kommentera mej om jag har fel.
här var det bara rosor minsann. Jag tror att det bästa är en bra balans mellan båda bitarna. Barn ska känna att de får göra fel och de får bli arga och ledsna, så att man inte trycker ner det. Men samtidigt så kan man inte bemöta ett barn som skriker för att få sin vilja igenom med en kram. Jag anser att barn behöver veta vad som är accepterat som ett beteende, och klarar man inte det så får man lämna rummet. När man kan uppföra sig och prata, lugnat ner isg så kan man komma ut. Jag tror det är stor skillnad på att veta när man ska straffa och när det är dags att hålla om och vårda. Men det kan nog bara en förälder enskilt avgöra. Ibland behöver de bara närhet, och ibland är det testa gränser. Barn är nog som vilken människa som helst, vi förösker sätta mallar för hur det ska göras men vi glömmer att de är olika individer med olika behov. Det som ett barn behöver kanske inte är samma som ett annat.
Jag tror barn mår bra av att veta var gränserna går. Och att de verkligen går där, och att det blir konsekvenser om man går för långt. Det är också kärlek.
håller med, jag gillar kärlek.
Åhh äntligen! Jag håller med om allt. Barn ska få vara barn så länge det bara går med hopp i benen och arga utbrott utan att straffas för de inte beter sig vuxet. Gränser kommer naturligt där kärlek och respekt finns. Önskar också att dagis-frågan kommer upp till ytan så att barnen får det bättre. MINDRE BARNGRUPPER NU och chans för barnen att knyta an och bli personlig med sina fröknar så kommer vi att få trygga, harmoniska och kärleksfulla vuxna. Det finns ingen utveckling som gått så bakåt som barnomsorgens..verkligen märkligt att ingen reagerar på hur det är idag..jämför bara med hur det såg ut i början på åttiotalet. Barnen är det bästa vi har säger vi men ändå låter vi barnomsorgen utvecklas i helt fel riktning. Åhh vad jag önskar att detta skulle uppmärksammas och att den samhällsekonomiska vinsten med bättre barnomsorg skulle tydliggöras. Det är inte fel på personalen, det är fel på resurserna. Älskade ungar.
Visa-leda-lära-hjälpa och massor av kärlek och tålamod! Ungar är underbara. Känner man att man måste ta till skamvrå så tror jag man ska se över sin livssituation, antagligen har man ett för högt och tufft tempo för att kunna njuta av livet. Allt gott!
