Unga kvinnor mår dåligt - vad gör vi?
Vi kan stötta dem som behöver det. Vi kan vara förebilder och tycka att vi själva duger som vi är. Vi kan peppa unga kvinnor och tjejer att ta för sig utan att ojja oss och kritisera dem när de väl gör det. Vi kan själva leva efter de råd vi ger unga kvinnor och sluta jaga prestationer och ge oss själva och andra orimliga krav och förväntningar.
I tidningen som kommer ut i butik den 22 september hittar ni fakta om unga kvinnors hälsa. Ni möter ett gäng tjejer som berättar hur de ser på saken. Fyra ung/gamla kvinnor ger också råd om vad vi kan göra för att bromsa den negativa utvecklingen. Klicka här för att se lite av den fakta vi har i tidningen.
Vad tycker ni själva? Vad kan vi göra för att stoppa den negativa trenden för unga kvinnors hälsa? Skriv och debattera! Dina inlägg kan publiceras i kommande nummer av PS!
Som jag själv upplever, när jag tänker på unga kvinnors (tonåringars) psykiska hälsa i min närhet, så handlar det mesta om uppmärksamhet. Fel sorts sådan. Enligt mig så läggs en grund redan i barndomen för vilken människa man kommer att utvecklas till. Till denna läggs naturligtvis samhällets uppfostran också, men har man fått en bra grund som barn så står man på tryggare ben senare i livet. Föräldrarna har den makten, från början, att bygga upp sina barns självkänsla. Otrygga hemmaförhållanden = otryggt barn = ohälsa som äldre. Så i första hand vänder jag mig till föräldrarna.
Unga kvinnor, idag, behöver få veta att de duger som de är, men till det krävs att de får hjälp med att bygga upp självförtroendet och självkänslan. Detta går att göra på olika sätt: starta stödgrupper, chattsajter, nå ut till de genom tidningar de läser (där det tyvärr står en massa om hur de ska göra för att duga: bättre kropp och smink...), men framförallt så kan VI som är medvetna om hur de mår, hjälpa de genom att ge rätt sorts uppmärksamhet. Skäll inte när de gör fel, beröm istället när de gör rätt. Då förstärks den positiva känslan, som de senare kommer att söka sig till.
Jag undrar mellan vilka åldrar räknas unga kvinnor? tonåringar och några år över?
Läste förra inlägget och tänkte hela tiden när jag läste påståendet (fakta) "inte jag.." "inte jag.." "Nej.." men vid de 3 sista började tankarna bli mer; "nej, men det skulle kunna vara så..." "det känner jag igen.."
Detta ämne är någonting jag tänkt mycket på, som mest kring för ett år sedan. Då jag tydligare har märkt (eller varit mer öppen för att se?) att det är väldigt många unga kvinnor som mår dåligt, psykiskt. Som skär sig, som dricker, som har ätstörningar, som är depprimeade och/eller har dålig självkänsla och på olika sätt försöker bedöva/fly från det dåliga, många gör ju också något åt det som att gå och prata med en kurator, psykolog mfl..
Men andra känner sig inte trygga i att göra så heller, kanske inte vågar om de tänker vad andra ska tycka, eller vill inte vara "en av dom" som går och pratar om sina problem, tycker inte det behövs.. att de har sina vänner, men egentligen känner att de behöver prata med någon mer och känner sig ensamma och misslyckade.
Jag tror det behövs prata om hur de mår och varför och att de får veta att de verkligen inte är ensamma och att de duger precis som de är (just nu, idag är du bra.) självkänslan måste höjas. Genom tex. att prata och ha aktiviteter i grupper där de kan känna sig trygga.
Jag håller med dig i det du skriver "Det hjälper ingen att vi blir upprörda om vi inte gör något åt det" precis! eller att man tycker synd om, och tänker aja.. men jag kan inte göra något -för att man inte vet hur man skulle börja, eller kunna gå till väga. Jag tror istället att det är empati som behövs, med respekt och förståelse. Att man/vi måste börja där och sedan prata med någon(flera) för att förstå den personens situation och känslor (handlingar) och då agera ifrån det. Jag menar, att när vi vet hur någon känner och varför och att flera också mår likadant så kan vi se vad som behövs och börja jobba mot det.
Jag är en tjej, född 1979.10.19. Jag har allt; familj, släkt, vän(ner), bostad, jobb m.m. Men jag mår ändå dåligt; jag känner mej ensam snyft!!. Jag tror att det är det som är problemet; unga tjejer känner sej övergivna, helt enkelt.
Jag tror att Anonym har mycket rätt i det hon säger. Unga kvinnor idag, har lyckats komma långt med det som syns utåt. Familj, vänner, utseende, etc, utan att nå en inre framgång, så som en ökad självförtroende och/eller självkänsla. De känner sig inte trygga i sig själva och söker detta i något annat. Men för varje yttre framgång de gör blir det en sorts antiklimax som visar att, de ändå inte har blivit lyckligare innerst inne. Ensamheten är kvar. Självklart är man överlycklig för sina barn, man, hem, och ett lyckat jobb, men själen behöver mer än så.
Tänk så många som känner ensamhet utan att veta att de inte är ensamma om det! Hade de bara vågat berätta öppet om denna känsla så hade de mött förståelse och igenkännande från andra. För hur många kan egentligen ärligt säga att de är rakt genom lyckliga? Och de som kan det, har kommit till den punkten genom att själva må dåligt en gång i tiden, och då vet de om vad den ensamma pratar om.
Så som jag ser det som ung kvinna. Så är det så att de vänner jag har som har haft den här typen av bekymmer har bra föräldrar och inga egentliga problem. De har vänner och pojkvän. Men jag har kommit fram till att de inte känner att de har hittat sin egna väg eller "deras mening med livet" eftersom unga kvinnor har mycket press från omvärlden, media, vänner och helt ärligt människor som tror sig veta hur en ung kvinna ska vara. Man ska ha åstadkommit väldigt mycket när man redan är 18 år gammal.
Sedan är vi ett ytterst bekvämt folk i denna tidsepok. Vi tittar mycket på tv, och även när vi är med vänner så är det alltid tv som slås på för att se film eller en serie. För att sedan diskutera precis vad de har sett. Det jag försöker komma till är att unga kvinnor behöver mening. De behöver "viktigare" saker att fylla sitt liv med. Kanske hjälpa de som inte har de så bra, som tyvärr finns även i vårat rika land. Eller läsa en bok istället. Bilda bokklubb i höstruskiga dagar eller hjälpa andra som inte mår bra. Det behövs även mer grupper för tjejer att prata av sig. Jag tror inte att antidepressiva fungerar för alla och tyvärr så skrivs det ut allt för ofta. Sedan så är det svårt att stoppa grupptryck. Det är ju oftast därför man börjar röka, eller dricka alldeles för mycket. Men bättre förebilder, på starka, självständiga kvinnor kan hjälpa.
Jag har också varit deprimerad och fick 2 stycken stress relaterade sjukdomar som 21 åring och ska jag vara ärlig, så var det verkligen inte värt allt stressande. Men jag hittade min mening med mitt vardagsliv, och slutade lyssna på alla dessa människor som tycks åstadkomma så mycket på kort tid. men som egentligen inte är lyckliga med det. Jag insåg att mina problem var ytliga. För jag har ju tak över huvudet och mat på bordet. Jag hjälpte till i frivillighets organisationer och engagerade mig i att ta det lugnare, och vara det realistiska stödet för mina vänner.
Jag tror att problemet genomsyrar hela samhället. Man kan inte bara skylla på tex föräldrarna, för att de är också en del i samhället som högljutt proklamerar att man aldrig duger som man är. Då är det inte lätt att tycka att man gör det och föra det vidare till sina barn. Jag har dock tröttnat på att det snackas så mycket, men görs så lite så nu startar jag en webbtidning för unga tjejer med syftet att stärka deras självkänsla och få dem att tycka att det är bra precis som de är. Läs lite mer om mitt projekt här: http://nwt.se/karlstad/article589481.ece
TONÅRSTJEJER SÄGER IFRÅN!
De accepterar inte att må dåligt de kräver vård och uppmärksamhet.Och det är positivt.
Man frågar ungdomar i en enkätundersökning om stress oro och självmordsförsök. När resultatet är klart kavlar man ut det med stora rubriker. Tonårstjejer mår allt sämre.
Självmord bland tjejer ökar.
HJÄLP! TJEJER MÅR SÄMST!
skriver ni, och det låter ju riktigt illa!
Eftersom jag har min egen tonårstid i minnet så ifrågasätter jag om den här undersökningen speglar verkligheten?
Så jag kollar självmordsstatistiken. Ja rubriken stämmer, men den visar en felaktig verklighet.
För det visar sej att det är fortfarande är fler tonårspojkar än flickor som begår självmord. Och det är fortfarande många fler pojkar som sitter i fängelse än flickor. Som bedövar sin ångest med alkohol och droger och hamnar i kriminalitet.
Jag läste nyligen en liten notis, om att unga killar skadar sej själva i mycket större utsträckning än man tidigare trott.
Men det ger inga rubriker.
Är killarnas ohälsa mindre intressant??
SÅ HJÄLP!
Tjejer mår sämst fast KILLAR MÅR SÄMRE ÄN TJEJER ? Om man läser statistiken.
Tänk om det i själva verket är så att
media har skapat ett TYCKASYNDOM-SEMEJSOMETTSEXOBJEKT-SYNDROM hos tjejerna?
Och det syndromet hålls vid liv med hjälp av alla fördummande tjejtidningar som nog kan vrida hjärnan ur led på den mest begåvade. TSSSYND
Det värsta brottet tycker jag är övertala små tjejer att knapra i sej p-piller.
Att ge hormontillskott till växande ungdomar som man vet framkallar depression,högt blodtryck, viktökning och minskad sexlust.
Minska sin sexlust innan den ens har ökat!
Man kan ta sej för pannan för mindre.
Så mitt råd till alla er tonårstjejer
TA INGA PILLER ÄT ALVEDON VÄNTA MED SEX ANVÄND KONDOM
Mvh/Kamrat X
Unga kvinnor mår dåligt! Vad gör vi?
Granska tjejtidningarna, de har ett väldigt ansvar.
Frågan är väl kanske om man får må BRA i detta samhälle? Om man får vara stark, vacker, självständig, och smart? Om världen och människorna tillåter att man får slappna av och ta plats? Att det är vår självklara rättighet att bara finnas och få må bra, utan att någon pekar på en och tycker att man är för mycket eller för litet.
hej mitt namn är egzona demolli och jag undrar vad kan en kurtaor göra för att hon kan hjälpa mig med när jag mår dårligt så hon kan göra så jag kan må bättre vad kan han eller hon hjälpa mig med när jag mår dåligt??? Mvh Egzona jag hoppas jag får ett svar ifrån dig???
