Är det skadligt att vara positiv?
Det är bra att någon ifrågasätter den positiva trenden. Allt för mycket ansvar läggs på individen när allt handlar om hur vi tänker. Det kan också skuldbelägga sjuka människor när man hävdar att en sjukdom beror på att du inte tänkt tillräckligt positivt. Vi behöver människor som ifrågasätter och som använder sitt missnöje och sin ilska som en drivkraft för att förändra samhället.
Men tyvärr blir debatten ofta alltför svart och vit. Det har trots allt forskats mycket på hur vår inställning påverkar vår fysiska och psykiska hälsa och man vet idag att tillfrisknandet blir snabbare med ett mer optimistiskt sinnelag. Människor som är mer positiva upplever sig också som mer lyckliga än dem som är negativa.
Vi ska verkligen inte köpa allt prat om att tänka positivt. En sund balans mellan en positiv inställning till livet och sin egen förmåga att påverkar och ett kritiskt tänkande och ifrågasättande och engagemang i samhällsfrågor är det bästa för att både må bra och få ett sundare samhälle.
Vad har du för erfarenhet att positivt tänkande - när har det hjälpt dig, när har det hindrat dig och när har det gjort dig förbannad? Skriv och berätta!
Att tänka positivt är i sig inte negativt :-)
Problemet som jag ser det är det jag kallar för 'psykologiporren'. Bara jag ler 5 minuter om dagen försvinner alla mina problem och jag blir lycklig.
Jag tror på en mer differentierad syn på människan. Tror säkert att det finns människor där det räcker med ett leende 5 minuter om dagen, men de flesta behöver tänka på annorlunda sätt, 'out-of-the-box'. Det innebär för de flesta att ha modet att möta sin rädsla, att bygga det där som kallas självkänsla.
Men viss - leenden smittar för stunden!
Alla metoder kan väl gå till överdrift, och visst är det provocerande att läsa om någon som får rådet att tänka positivt för att bota cancer. Kanske borde det finnas mer debatt om lycksökarna i "branschen" personlig utveckling. Som det är nu lämnas allt till kunderna/användarna, som ju för det mesta inte mår så bra...
Detta är intressant och jag har själv funderat en hel del på detta. Jag håller själv på med yoga och ayurveda och där handlar mycket om att acceptera nuet precis som det är. Alla känslor är tillåtna och alla känslor finns i oss. Geonom att förtränga finns ju bara det jobbiga kvar. Men i accepterandet kan känslan upplevas och sen passera. Det är ju viktigt att inte fastna i negativitet. Att ha en optimistisk och positiv livssyn teor jag är bra. Men jag tror inte att det bara går att vända allt med positiva tankar. Det kan lätt låta "klämkäckt" och få en negativ inverkan på den vi vill hjälpa. Men att ta ansvar för sin situation och att få inskt i hur stark tankekraftens påverkan är....det tror jag är guld värt. Genom att ta eget ansvar för mitt liv känner jag en styrka i att kunna påverka och inte vara ett "offer" för omständigheter. Här tror jag den största nyckeln till lycka finns.
Det finns olika varianter av positivt tänkande. Att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten kan vara väldigt destruktivt. Att däremot försöka se positiva saker även i negativa händelser kan vara väldigt konstruktivt.
Jag tror inte att tänkandet i sig kan lösa något annat än praktiska och logiska utmaningar. Tänkandet är inte bra på att lösa livets utmaningar, som oftast bottnar i känslomässiga förhållningssätt till det som sker. Men det som Ulrika lyfter fram är för mig en central fråga - acceptans av verkligheten precis som den är. Vilket inte har någon koppling till godkännande och gillande. Genom att sluta kämpa för att bibehålla en falsk bild av verkligheten får vi helt nya förutsättningar att kunna hantera varje situation precis som den är. På ett personligt, känslomässigt plan har detta stor betydelse.
Mina 2 favoriter på att illustrera och resonera kring detta är Eckhard Tolle och Jon Kabat-Zinn. Välgörande läsning!
Positivt tänkandet är i sig självt ganska begränsande eftersom det handlar om om något mentalt vilket bara är en del av helheten av det vi är. Generellt tycker jag att det speglar vårt samhälle som är väldigt fokuserat på just den logiska och mentala biten av människan. Sen finns ju alltid den här uppdelningen i bra och dåligt och den är särskilt stark i det mentala. Om man går bortom denna polarisering av vad som är bra och dåligt och istället tillåter sig att känna och låta hela sitt spektrum av känslor få finnas med utan att känna skuld eller skam för vissa känslor eller tankar så har man kommit en bra bit på väg. Det positiva tänkandet blir lätt annars bara ett spel i sinnet som inte går på djupet och faktiskt hindrar oss från att känna oss själva på djupet. Att förlösa svåra känslor som ilska och sorg osv på ett bra sätt och att fullständigt acceptera dem som en del av oss själva är ett sätt att komma närmare oss själva. För mog står det mentala-logiska för det manliga och känslor och sinnenas upplevelser står för det kvinnliga, om dessa båda tillåts att närma sig varandra inom en och samma individ så blir det en bättre balans av sinnet-kroppen-känlorna-själen. En nyckel till detta är den genuina kärleken till självet, den som accepterar alla aspekter och uttryck.
