Tidningen PS!

Ulla-Britt Berglund svarar på läsarnas frågor i PS! Nu är hon också månadens förebild på Damernas coachingbyrå, tack vare sina kloka ord.  Det är vi glada för! Hon har också nyligen kommit ut med en ny bok där hon tolkat de tio budorden utifrån den verklighet vi har idag: De tio budorden i vår tid.

Stora inkomstklyftor skapar stress och sjukdom. Två forskare har jämfört hälsotal och inkomster i flera länder världen över och kommit fram till att vi alla mår sämre av stora skillnader i lön och standard, även dem som har det bra ställt materiellt. DN skriver om boken Jämlikhetsanden där forskningen presenteras. Läs recensionen här.
Effekten av det ojämlika samhället är att människor förlorar sin ödmjukhet, säger Richard Wilkinson, en av forskarna.
- Jämlikhet är bra för hjärtat. Att ha många vänner skyddar oss från högt blodtryck. Vänskapsband skapas mellan människor som tjänar ungefär lika mycket säger han också.
Läs mer om boken här.

I augusti 2004 fick Anders Hedin veta att den hudcancer som opererats bort flera år tidigare hade spritt sig i kroppen. Läkarna trodde att han skulle leva ungefär sex månader till.
I går kväll intervjuade jag honom på ett seminarium om hans nyutkomna bok Att överleva. Anders har fått förmånen att vara med i ett forskningsprojekt där man provar fram metoder för att bekämpa cancer med hjälp av det egna immunförsvaret. Grovt förenklat så lyckas läkarna ta ut de celler i kroppen som bekämpar cancern, förstärka dem, och sätta in dem tillbaka i kroppen. De förstärker alltså det egna immunförsvaret. Forskaren i immunterapi, som metoden kallas, Mona Karlsson, berättade om metoden. Hon jobbar nu för företaget Sentoclone som verkar för att metoden ska kunna bevisas vetenskapligt och därmed bli godkänd.
Anders bok är som en loggbok över hans sjukdomstid, men också över hur sjukdomen påverkar honom och hans liv. Det är en spännande historia. Framför allt är det fascinerande att få en inblick i hur fantastisk vår kropp kan vara och hur vi genom att kämpa och inte ge upp kan komma mycket långt.

Anette Nyman var i flera år terapeut på en omtalad kursgård med alternativa behandlingsmetoder. Nu har hon kommit med en bok om sin tid där. Hon beskriver kursgården som en slags sekt med terapeuter som utan ordentlig utbildning fick hjälpa andra människor. Terapeuterna var ofta trasiga själar som mest var där för att bli friska själva, genom att "hjälpa" andra. Ledaren för kursgården var närmast en tyrann som manipulerade och domderade både de andra ledarna, terapeuterna och kursdeltagarna.
Det är en oerhört intressant bok. Den visar baksidan av den alternativa terapin och riskerna med att lägga sitt eget öde i händerna på någon annan. När Anette Nyman själv fick sparken från kursgården tog det henne tre år att komma på banan igen. Då hade hon lagt flera år och 300 000 kronor på terapi och personlig utveckling utan att må så mycket bättre för det.

Lars krisar rejält och åker till Malta för att bli frisk på en vecka, trots att läkaren sjukskrivit honom tre månader. Tjejen har lämnat honom, han är utbränd och hans firma närmar sig konkurs. Han tröstar sig först med kvinnor och sprit, men mår bara sämre. Då träffar han Elisabeth som blir en nära vän och lär honom det mesta man behöver veta om meningen med livet, inre utveckling och sex. I nio månader blir han kvar på Malta. Detta är kortfattat handlingen i boken Fritt fall av Eva Sanner som presenterades i dagarna. Det är en ovanlig bok. Den är skriven som en roman, men varje kapitel avslutas med övningar du kan göra för att själv utvecklas i takt med Lars. Det är en kul form, även om jag själv inte riktigt tog mig igenom övningarna. Historien går utmärkt att läsa som den är, men gör du övningarna också, ger den antagligen mer. Eva Sanner är terapeut, journalist och författare och skriver då och då i PS! Förra året kom hennes bok Kåt, glad och tacksam om att utvecklas i sexuella relationer.

Sopa inte skiten under mattan, tala ut, prata om det svåra så försvinner det - alla dessa kloka uppmaningar sammanfattar mitt favorituttryck: troll dör i solen. Det betyder att om man pratar om det som känns värst, jobbigast och mest hemskt så blir allt lättare och känns plötsligt inte så hemskt längre.
Härom veckan kom en bok på mitt bord - I solen spricker alla spöken av Lou Rossling. Det är hennes självbiografi där hon berättar om en mamma som försvinner med ny man och sedan dör under mystiska omständigheter, en otrohet hon skäms för, sorgen att förlora ett barn och depressioner. Hon pratar om sin skam och berättar om det som hon skäms mest för. Det är otroligt gripande. Och det är härligt att se hur hon nu, när hon vågat släppa fram alla undanträngda känslor kunde sluta vara rädd för att leva fullt ut. Jag blev så tagen av boken att jag bad henne skriva en krönika som ni kommer se i nästa nummer av PS! Den handlar just om hur bra vi mår när vi talar om det som vi helst vill slippa se, det vi skäms för och det vi ångrar. Man måste ju fram med skiten för att kunna städa undan den... Och även om det inte är så kul att rota i det, så blir allt bra och levande efteråt..det visar hennes bok tydligt.

Idag lanserades Boken om hur du skriver låtar, Lathund för låtskrivare. Det är min vän Eva Hillered som skrivit och hon hade också en konsert i kväll som jag var på. Boken är för alla som vill kunna skriva en sång eller för den som redan gör det men vill ha inspiration. Eva är musiker och sångerska och kom senast med CD:n Hill songs. Hon är också musikterapeut och har olika kurser. Min favoritlåt är backupgirl som handlar om kvinnan som inte längre vill stå i bakgrunden och bara sjunga refränger: "Jag är mer än en backup-girl!" Och vem kan inte skriva under på det!!! lyssna på en snutt här.
 

Vi har alla, mer eller mindre, olika ursäkter till att vi inte är så framgångsrika, inte lyckliga, inte börjar träna, inte äter bra, inte lyckats riktigt med det vi vill etc.
Det kan vara att vi inte har tid, att vi hade en jobbig uppväxt, att vår partner eller vårt ex förstör för oss, eller att chefen är dum och oförstående. Eller varför inte att det är lågkonjuktur. I veckan fick jag en rätt ny bok som heter Gör dig kvitt dina heliga kor av Dr Camilio Cruz. Den handlar just om olika ursäkter vi slänger oss med och som hindrar oss från att leva riktigt bra. Våra självpåtagna begränsningar. Författaren kallar dem för heliga kor.
Han menar att många av oss lever mediokra liv, och problemet med det är att livet inte är tillräckligt illa för att vi ska orka anstränga oss för att förändra det. Det är en rätt rolig bok, men många berättelser som ger insikter, även om det inte är mycket nytt. Den handlar kort och gott om att ta ansvar för sitt eget liv och sluta skylla på andra eller annat.
Jag väntade på kapitlet om hur man gör för att bli av med de där ursäkterna. Och till slut kom det - fem steg för att bli av med dina kor, som han kallar det.
I morgon berättar jag om det första steget.

Kan jag verkligen få det jag önskar? Min skepsism är stor mot allt som verkar alltför lätt. Så det var med mycket tvivel jag öppnade boken Allt du önskar kan du få, som kom hit i veckan. Men sedan sträckläste jag den. Noella Oxenhandler beskriver hur hon under ett år utforskar om det verkligen kan fungera att önska sig saker - och få det.
Hon önskar sig ett hus, en man och själsligt helande. Hur det går - ja, boken är ju amerikansk, så det är inte svårt att gissa. Men det mest spännande är inte det hon skriver om kraften i att önska sig det man vill ha. Istället får jag en aha-upplevelse av hur hon beskriver sitt och andras motstånd mot att tro att man kan få precis det man vill ha. Hon har själv en bild av att man inte ska begära för mycket, att det är bra att lida lite och att om man verkligen får det man önskar sig, så måste man betala för det - på något sätt.
Och jag tror hon sätter fingret på något viktigt. Det spelar ingen roll om man önskar sig en väldig massa - om man inte tror att man riktigt förtjänar dem. Så, som i så mycket att får man börja med sin självkänsla.

Jag läste just i en bok, Nextopia av Micael Dahlén, att det börjar starta självhjälpsgrupper för utbrända bloggare.
Folk blir stressade av att de förväntas uppdatera sina bloggar. Det blir en press att ständigt gå in och skriva en massa nya roliga saker som gör att folk ska komma tillbaka.
Är det inte konstigt? Blogga gör man väl frivilligt, förhoppningsvis för att det är kul. Ingen tvingar en. Men så plötsligt blir det till ett nytt krav - som gör oss stressade. Fast det kravet sitter i det egna huvudet. Förvisso är det många som klagar om man inte uppdaterar sin sida, en blogg bygger ju på att den ska förnyas. Då gäller det att strunta i det. Och välja själv. Jag tror man behöver lite teflonhud för att slippa stress. Att man låter andras krav och förväntningar liksom rinna av en och aldrig riktigt tränga in.