Singel – kul eller hemskt?

Sverige är världens kanske singeltätaste land.

Sverige är det land i Europa som har flest singlar, åtminstone flest ensamhushåll. Ungefär hälften av alla svenskar bor ensamma. Vad beror detta på, frågar sig de intervjuade i artikeln. Har vi för höga krav på en partner? Ger vi upp för lätt? Eller har vi fått en snedvriden bild av kärleksrelationer? Eller har de flesta helt enkelt valt att leva själva?

Är målet i livet att hitta en partner?

Sverige är världens kanske singeltätaste land. Hur är det att leva ensam? Och vill alla träffa en partner? Journalisterna Kurt Nurmi och Maria Hagström valde att berätta om singelliv med egna misslyckade förhållanden och drömmar som utgångspunkt.

När redaktörerna Kurt Nurmi och Maria Hagström planerade ett större reportage om singlar i senaste numret av Pockettidningen R upptäckte de snart att ämnet hade en tydlig koppling till deras egen livssituation.

Han – en medelålders fyrabarnspappa med två långa parrelationer bakom sig – kände sig vilsen i tillvaron och osäker på hur ett drömförhållande egentligen ska se ut. Efter två familjekrascher tvivlar han på att han orkar bygga en ny relation.

Hon – en ung kvinna med livet framför sig – grubblade över föräldrarnas skilsmässa. Hon var osäker på om pojkvännen verkligen var den rätte och hade en obehaglig klump i magen.

Sverige ligger i världstopp när det gäller ensamhushåll, och antalet svenskar som är singlar ökar år från år. Fortfarande är det dock inte riktigt accepterat att leva ensam.

Att vara singel ses av många bara som en tillfällig parentes i väntan på den livslånga parrelationen. Ungkarl, ungmö … att hamna på glasberget och förbli ogift – det är något tragiskt att inte finna någon att dela livet med.

I reportaget “Singel, skitkul!” talar Kurt Nurmi och Maria Hagström med vänner och bekanta, samlar in statistik och intervjuar – och så far de på singelkryss på Östersjön. Men framför allt berättar de om sig själva. Varför valde de att skriva så självutlämnande? Kurt och Maria svarar att de trots olika bakgrund och erfarenheter upptäckte att de hade samma funderingar och oro inför det här med relationer: Är målet verkligen att hitta en partner att leva resten av livet med?

Maria Hagström skriver så här i reportaget:

“Är en relation där man förblindas av förälskelsen som bubblar genom kroppen, som pirrande kolsyra, den bästa? Eller kanske det ändå är bättre med den där relationen som inte skakar om, den där som är trygg, bra och fin? Den kanske varar längre? Eller så varar den inte alls. Hur vet man?”

– Ja, hur vet man vad som är rätt. Jag grubblar fortfarande över den frågan. Visst är det skönt att vakna med någon i sängen bredvid, att känna sig behövd. Men det är också en frihet att kunna göra precis det man själv vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan, säger Maria Hagström.

Alla människor funderar över sina förhållanden – eller brist på sådana, tror Kurt Nurmi. Han hoppas att hans erfarenheter av två riktigt långvariga relationer, två jobbiga separationer och ett singelliv sedan tre år kan vara av intresse.

Nyligen talade han i telefon med en kamrat. Det var fredagskväll. Kamraten, som också är singel, berättade att han tänkte låsa dörren till lägenheten, stänga av mobiltelefonen och titta på en romantisk komedi med ett lyckligt slut – och gråta en skvätt.

– Jag kan känna igen mig i honom, i hans situation. Visst längtar jag efter att bygga upp en ny relation med en kvinna, men samtidigt är jag rädd för att misslyckas ytterligare en gång. Är jag beredd att ta den risken igen?

Kurt Nurmi är 53 år, arbetar som journalist och bor i centrala Stockholm. Efter den senaste separationen har han haft ett par relationer som inte fungerat som han hoppats.

– Jag har på något sätt vant mig vid att leva ensam. Kanske är jag på väg att bli en kronisk singel, jag som levt i nära relationer ända sedan tonåren. Jag kan stundtals uppskatta friheten, men längtar samtidigt efter någon att samtala så där nära med.

Maria Hagström är 27 år och bor i en Stockholmsförort. Hon är frilansjournalist och har haft flera förhållanden, det längsta varade i ett år och tog slut i höstas. Hon har en romantisk syn på drömförhållandet.

– Jag vill att allt ska kännas fullkomligt rätt, och i min senaste relation var jag nog osäker på om jag verkligen hade träffat “mannen i mitt liv”.

Maria säger att hon är medveten om att det lyckligaste av förhållanden kan ta slut, men hon drömmer ändå om ett vackert bröllop där kärleken tycks outtömlig och oändlig.
Även Kurt har en romantisk syn på kärleken. Han talar om det mystiska, ogripbara och oförklarliga som kan uppstå när två människor möts och blir passionerat förälskade. Det är inget man kan planera, säger han.

Maria talar om att träffa den rätte, att bilda familj och få barn. Hon är trött på förhållanden som tar slut, där det inte blir något. Att gå skilda vägar – även efter en kort relation – är jobbigt, säger hon. Just nu känner hon sig tveksam till att inleda ett nytt förhållande.

– Separationen från min förra pojkvän ligger inte så långt tillbaka i tiden. Och när jag arbetade med reportaget om singelliv blev det så mycket tal om skilsmässor och separationer. Mina föräldrar, kompisars föräldrar, Kurt … alla äldre verkar skilja sig.

Maria säger att hon verkligen har funderat över det här med den livslånga kärleken, existerar den över huvud taget? Ändå är hon inte rädd för att aldrig lyckas träffa “den rätte”.

– Nej, jag är ganska ung. Men om jag inte träffat någon där det känns rätt om tre fyra år kanske oron kommer smygande. För kvinnor tickar den biologiska klockan; vi kan ju inte vänta lika länge som män med att försöka få barn.

Hur ser då drömpartnern ut? Historikern Katarina Engwall har jämfört kontaktannonser i svenska tidningar från olika tidsepoker.

År 1960 skulle männens drömkvinna vara snäll, trevlig, barnkär och huslig. Kvinnorna däremot sökte män som var ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna.

Fyrtio år senare hade bilden av drömpartnern förändrats. Männen ville ha en attraktiv, glad och självständig kvinna. För kvinnorna var det humoristiska, kommunikativa och sociala män med spännade jobb som gällde.

Hur ska man i dag lyckas få en relation att överleva?

– I dag funderar vi mer över vårtliv än tidigare. Bilden i medierna är att vi ska vara på topp fysiskt och psykiskt. Och när allt ska vara perfekt är risken stor att kraven blir alltför höga när man söker efter en partner.

– Och lever man redan i en relation är det lätt att börja grubbla över att allt inte är precis som man skulle önska, säger Kurt. Är det fel på mig? På min partner? Det är kanske bäst att göra slut?

Han påminner om att parrelationen tidigare var en ekonomisk inrättning där kvinnan hade sin försörjning tryggad, och mannen visste att någon tog hand om barn och hushåll medan han jobbade.

– I dag ska förhållandet bygga på kärlek och när allt inte fungerar efter drömmallen är det lätt att få för sig att gräset är grönare någon annanstans. Även de lyckligaste relationer har sina svackor, men de flesta är dåligt skolade på att tackla dem. Jag inser att jag har varit det.

I sitt reportage skriver Maria om sin snart åttioåriga mormor. Hon hör lite dåligt och suckar ibland över att kroppen värker. Men hon har något som många längtar efter.

För något år sedan träffade nämligen mormor en man. De hade bott grannar för länge sedan, och han hade redan då haft ett gott öga till henne. Men på den tiden var hon gift.

Ett halvt sekel efter den första kontakten började mannen besöka mormodern. Hon bjöd på kaffe, bullar och söta kakor. Han bjöd på komplimanger. Maria Hagström skriver:

“Det dröjde inte länge förrän vi förstod att det var något särskilt med den där karlen. För när min mormor nämnde hans namn fnissade hon som en tonåring.”

– Det är väl härligt. Om jag någon gång på allvar tvivlar på att den rätte ska dyka upp i mitt liv så kommer jag att försöka tänka på mormor.

 

Skriv en Kommentar

Kommentera

Din epost kommer inte att visas.


*