Skamvrå eller kärlek? Det är lite hårdraget de två polerna inom barnuppfostran i dag. På senare tid har det kommit många föräldrakurser som utgår från att man ska förändra barns beteenden. De ska få beröm och belönas när de gör ”rätt” och få mycket positivt gensvar, men om de skriker eller tjatar ska de ignoreras eller straffas genom att sitta ensamma i ett rum tills de lugnat sig. Många gillar metoden, men den har också många kritiker.
DN har en artikel om ett annat sätt att uppfostra barn som känns så otroligt mycket mer humant och vettigt. Det bygger på respekt, värme och att skapa en jämlik relation. Visast ska man sätta gränser när det behövs, men man kan göra det på ett kärleksfullt sätt, istället för att ignorera eller överge barnet genom att det får sitta självt.
Jag tror själv att de nya uppfostringsmetoderna med straff inte alltid är så bra för barnen. Som en av de intervjuade säger i artikeln: Det finns ett botemedel mot aggression och destruktivitet hos ungdomar och det är en varm och trygg relation till föräldrarna. Föräldrar ska inte fungera som någon form av mentala tränare för sina barn, utan som just föräldrar, vanliga, empatiska, inkännande och stadiga. Och om du vill ha respekt från dina barn, måste du ju respektera dem, utan att för den skull bli alltför eftergiven.
Tjata eller lyssna? Bekräftelse bättre än beröm
Lars Epstein ”Föräldrar lyckas bäst om de bygger sitt ledarskap på ett varmt och tillitsfullt förhållande till barnen”, säger Agnetha Birgersson, här med sina barn Alexander och Alicia.
Det är den varma och jämlika relationen till barnet som är nyckeln till framgång, enligt de föräldrakurser som bygger på anknytningsteorin. ”Empatin är den goda anknytningens hjärtslag”, säger Marlene Moretti, grundare av föräldrastödsprogrammet Connect.
Lästips:
Den danske författaren och familjeterapeuten Jesper Juul kommer ut med en ny bok med titeln ”Din kompetenta familj” (Bonnier Fakta).
I boken ”Att växa med ansvar” (Damm Förlag) beskriver författaren Barbara Coloroso en del av tankarna bakom Aktivt föräldraskap.
De vanligaste föräldrakurserna i Sverige – bland andra Cope, Komet och De otroliga åren – går främst ut på att förändra barnens beteende. Föräldrarna blir instruerade att systematiskt berömma och belöna sina barn när de gör rätt, och det gäller att sätta in så mycket som möjligt av uppmuntran och positivt umgänge på familjens ”förtroendekonto”.
Men om barnen tjatar och skriker ska deras beteende lika systematiskt ignoreras, och om de visar öppet trots eller vrålar och slåss ska de sitta stilla på en stol eller vara ensamma i ett rum tills de har lugnat ner sig.
Dessa kurser har mött hård kritik. Barnläkaren Lars H Gustafsson har varnat för ”skamvråns återkomst”, och över tio tusen föräldrar och pedagoger har skrivit under det så kallade Barnuppropet, en protest mot de ”nyauktoritära” uppfostringsmetoderna. Motståndet har fått företrädarna för Cope, Komet och De otroliga åren att delvis mildra de metoder de lär ut.
Men det finns föräldrakurser som är helt annorlunda. De bygger på den så kallade anknytningsteorin (attachment theory), en skola inom barn- och utvecklingspsykologin som till stor del baseras på den brittiske psykiatern John Bowlbys idéer.
Han ansåg att en trygg anknytning under de första levnadsåren är en förutsättning för att barnet ska uppleva känslomässig säkerhet och kunna utvecklas till en välmående och självständig individ. Och de senaste tjugo årens forskning har visat att den trygga relationen till föräldrarna är oerhört viktig även för tonåringar.
Det är anknytningsteorin som har hjälpt psykologen Marlene Moretti, forskare vid Simon Fraser University i Kanada, att förstå varför somliga ungdomar beter sig så destruktivt. Hon ser deras vrede som en naturlig nödsignal.
– Rädda barn är arga barn, förklarar hon. Den känslomässiga anknytningen är en biologiskt grundad strategi för överlevnad, och när barn känner att relationen till föräldrarna inte fungerar blir de desperata. De blir som tonåringar oppositionella och fientliga – de sänder en omedveten men mycket viktig signal: ”Skydda mig! Ge mig kärlek och omvårdnad!”
Om föräldrarna svarar med känslighet och empati samtidigt som de sätter tydliga gränser – då blir barnen lugnade och tröstade, förklarar Marlene Moretti. Och de upphör i längden med sitt destruktiva beteende om de får känslomässig näring och upplever att anknytningen är säkrad. Då har de en chans att utvecklas till trygga och självständiga personer.
– Det finns ett motmedel mot aggression och destruktitivitet hos ungdomar: en varm och trygg relation till föräldrarna, säger hon.
Connect heter det föräldrastödsprogram som Marlene Moretti och hennes medarbetare har skapat. Kursdeltagarna får genom föreläsningar, rollspel och reflektionsövningar hjälp att öka sin empatiska känslighet och utveckla sin förmåga att tolka sina barns beteende.
Kursen är systemisk, vilket innebär att kursledarna ser familjen som ett mänskligt system där helheten är större än summan av delarna; familjemedlemmarna hänger ihop i ett komplicerat samspel av känslor, attityder och beteenden. Alla påverkar alla, och om de vuxna tar ett steg bakåt, reflekterar över situationen och väljer att agera konstruktivt, tydligt och empatiskt – då kommer barnen att må bättre och få större tillit till föräldrarna, och förr eller senare svarar de genom ett mer positivt beteende.
– Många föräldrar berättar för oss att deras barn inte vill veta av dem längre, säger Marlene Moretti. Vi vill hjälpa dem att bryta den smärtsamma cirkeln och återknyta kontakten med barnen. Både mindre barn och tonåringar behöver i första hand närhet, förståelse och tydliga gränser – inte straff, hårda ord eller avståndstaganden.
Connect har ännu inte importerats till Sverige, men det finns andra föräldrakurser som också fokuserar på barnets anknytning till föräldrarna.
En heter Vägledande samspel och arrangeras i cirka tjugo kommuner i Sverige. Den bygger på modern utvecklingspsykologi i kombination med FN:s barnkonvention, och den har utvecklats av de norska psykologerna Karsten Hundeide och Henning Rye.
De betonar att barn utvecklas i samspel med vuxna; föräldrar lyckas bättre om de medvetet satsar på en varm och tillitsfull kontakt med barnen och tränar upp sin lyhördhet och sin känslighet för deras rättigheter och behov.
En liknande föräldrakurs heter Aktivt föräldraskap (Active parenting). Den finns i drygt sjuttio av landets kommuner och bygger på den amerikanska psykologen Michael H Popkins videobaserade föräldraträningsprogram. Han stöder sig i sin tur på den österrikiske psykiatern Alfred Adlers teorier.
Det var Alfred Adler som grundade den så kallade individualpsykologin, och han pekade på fem viktiga egenskaper som barn behöver föräldrarnas hjälp att utveckla: självkänsla, mod, självförtroende, ansvarskänsla och samarbetsförmåga.
– Det är just detta vi vill hjälpa föräldrarna att stärka hos sina barn, säger Agnetha Birgersson, verksamhetsansvarig för Active parenting i Sverige. Vi lär ut färdigheter som hjälper de vuxna att bygga sitt ledarskap på ett varmt och tillitsfullt förhållande till barnen. Och vi talar mer om bekräftelse än om beröm. Beröm ger lätt ett beroende medan bekräftelse ger självkänsla och självständighet.
En bra förälder är en pålitlig auktoritet som inte är auktoritär och inte heller alltför eftergiven, enligt Agnetha Birgersson.
– Vi vill få föräldrarna att lyssna på barnen och lära sig att förstå deras behov. Familjelivet ska präglas av ömsesidig respekt – vi föreslår till exempel att de vuxna ger barnen val i stället för att bestämma över dem, och vi rekommenderar familjeråd där barnen har inflytande över besluten. FN:s barnkonvention ingår i alla våra kurser.
Aktivt föräldraskap skiljer sig radikalt från Cope, Komet och De otroliga åren, påpekar Agnetha Birgersson:
– Det kan vara befogat att använda ett belöningssystem under en kort period för att bryta ett starkt befäst destruktivt beteende – men i längden gör belöningssystem mer skada än nytta. De ger en yttre styrning som gör barnen beroende av de vuxna och ökar risken att de jagar efter belöningar i stället för att bli självständiga individer med en egen moral. Vi vill i stället att barnen utvecklar en inre styrning i moraliska frågor.
Agnetha Birgersson tycker inte heller att föräldrar ska ignorera sina barn.
– Nej, och vi gillar inte heller time out, styggstolar eller andra nyauktoritära metoder. Man ska inte överge ett förtvivlat barn, då kan man skada barnets tillit och förstöra relationen. Vi är inte ute efter barn som lyder, vi vill att de ska få känna den inre glädjen över att vara en betydelsefull individ som tar ansvar och bidrar till familjens, skolans och samhällets bästa.
Lämna ett svar