Vilken underbar lärare, tänk om jag haft henne i matte i skolan! Det tänkte jag idag när jag läste i DN om Lena Carlsson i morse. Där berättar hon om sin matteundervisning. Barnen går ut och räknar kottar, får skjuta vatten i hinkar för att lära sig mängd och vikt och andra udda metoder för inlärning. Och allt låter så självklart, kul, lekfullt och praktiskt och man förvånas över att fler lärare inte gör som hon.
Hon säger också saker som är så självklara att de inte skulle behöva uttalas. Men ändå vet jag att de behövs. Här några exempel på en inställning som varje lärare, förälder och ledare för både barn och vuxna skulle må bra av att tillägna sig:
Jag utgår från barnens verklighet.
Samtal är viktiga – det man kan sätta ord på förstår man.
Det viktiga är inte att de hittar rätt svar utan att de provar olika lösningar.
Det är aldrig barnen fel om de inte förstår – utan mitt.
Och sist men inte minns – ungar som känner att de vuxna tror på dem växer!
”Tror man på ungar växer de”
”Jag älskar när en elev får den där aha-upplevelsen, när ögonen lyser och förståelsen tar plats i hela kroppen!” säger läraren Lena Carlsson i Haninge. Hon använder inga matteböcker i undervisningen – de är alldeles för platta, anser hon.
– Vi samlas vid stenröset!
Så börjar många av Lena Carlssons lektioner. Hennes fjärdeklassare i Klockarbergsskolan i Brandbergen är vana vid utematte, och några läroböcker i matematik har de aldrig haft.
– Den tredimensionella verkligheten är bättre än de platta läroböckerna, säger hon. Elever som tvingas att sitta stilla i bänken och räkna lektion efter lektion ledsnar snabbt. Lusten dör, och ofta uteblir förståelsen. Dessutom börjar de tävla – de som råkar vara snabbast på mekanisk räkning känner sig duktiga, medan alla andra känner sig dåliga. Och känslan att ligga efter och vara dålig är förödande!
Jo, ett tunt häfte om multiplikationstabellen har hon delat ut
– Den är jag noga med, säger hon. Och tiokamraterna, tal som summerade blir tio. Formler och algoritmer, ekvationer och läroböcker kommer snart nog att bli en del av barnens liv. Det är ett praktiskt och lekfullt utforskande av verkligheten Lena Carlsson iscensätter och uppmuntrar.
– Barn lär sig oerhört mycket genom att leka. Och varför ska de plötsligt sluta med det bara för att de börjar i skolan? Lärarens främsta uppgift är att väcka elevernas nyfikenhet och sedan ge dem chansen att stilla den, säger hon.
Och faktum är att Lena Carlssons undervisning fungerar. I fjol fick 96 procent av tredjeklassarna i Klockarbergsskolan godkänt resultat i ett matematikprov som motsvarar det nationella. Året innan hon tog vid fick endast 29 procent godkänt.
Nu släntrar och springer eleverna ut till samlingsplatsen. Några börjar jonglera med kottarna de hittar under tallarna som växer där skolgårdens asfalt övergår i skogsmark, andra sätter sig på stenarna och väntar.
Det droppar från Lena Carlssons paraply, och hon ger barnen en enkel uppgift som uppvärmning: de ska hämta var sin pinne i skogen och sedan ställa sig i ett led i ordning efter pinnarnas längd. Efter intensiva förhandlingar infinner sig den efterlysta ordningen.
– Nu kommer nästa uppgift, säger Lena Carlsson. Lägg kottar i en rad så att den blir en meter lång!
Ingen har något att mäta med.
– Är det här en meter? undrar Ebru Tuncer.
– Nej, linjalen vid svarta tavlan är längre … Några kottar till, säger Lamin Pa Nyass.
När fröken kommer med måttbandet visar det sig att deras meter är för lång.
– Hur många decimeter ska ni plocka bort? frågar hon.
– Fyra, svarar Lamin Pa Nyass.
– Kommer ni ihåg hur långt det är mellan fingertopparna när man sträcker ut armarna?
– Ja, lika långt som man själv är lång, svarar Josephine Leidner.
– En centimeter är som en nagel, fortsätter Kübra Mermer.
– Just det.
Duggregnet ökar i styrka under nästa moment. Varje elev plockar omväxlande med en kompis en eller två kottar i taget från en hög som från början bestod av tjugoen kottar, och det gäller att bli den som plockar den sista kotten.
De prövar sig fram med olika strategier.
– Det finns ett system, säger Lena Carlsson efter några minuter. Tänk på multiplikationstabellen …
Den sista uppgiften utomhus blir att springa bakom knuten och komma tillbaka efter en minut – utan att titta på klockan i mobilen. Somliga är tjugo sekunder för tidiga, andra tio för sena.
– Hur gjorde ni? undrar Lena Carlsson.
– Jag räknade sekunder, säger Besma Algaban.
– Jag gissade bara, säger Dominik Szykula.
Det är barnens egen verklighet Lena Carlsson utgår från. De har tränat division genom att dela äpplen eller chokladkakor, vunnit praktisk insikt i volymernas värld genom att bygga en kubikmeter av tusen mjölkkartonger, övat upp känslan för viktenheterna genom att handla frukt eller lösviktsgodis och fått en kroppslig erfarenhet av längdmåtten genom att vandra en kilometer med ett mäthjul som tickar för varje avverkad meter – eller genom att helt enkelt hoppa längdhopp.
För ett par veckor sedan hittade hon en back full av gröna vattengevär som hade blivit kvar i lärarrummet. De hade skänkts av en förälder i leksaksbranschen och var tänkta att användas som leksaker på rasterna. ”Volym!” tänkte hon, och under nästa mattelektion lät hon barnen skjuta prick i en hink.
– De fick först uppskatta och sedan mäta hur många deciliter vatten hinken innehöll. Vi hade intressanta samtal om både volym och tryck, för de märkte ju snart att de kunde spruta mer vatten i hinken om de pumpade upp ett högre tryck i geväret. Fast till sist blev det ju vattenkrig, och det var också roligt!
Det är sällan tyst på Lena Carlssons lektioner; både hon och eleverna pratar matematik.
– Samtalen är viktiga, säger hon. Barnen utvecklar sitt språk, det är ju särskilt viktigt i ett område som Brandbergen där många familjer har sina rötter i ett annat land än Sverige. Och det man kan sätta ord på, det förstår man.
I stället för räkneläxor får eleverna försöka lösa en sorts matematiska tankenötter som hon kallar kluringar.
– Det viktiga är inte att de hittar rätt svar, utan att de prövar olika sätt att lösa uppgiften. När de kommer hit till skolan får de sitta två och två och berätta för varandra hur de tänkte. Alla behöver inte göra likadant, det finns ju olika sätt att lösa ett problem och olika vägar till förståelse. Det är den som vågar och får chansen att pröva sig fram som blir riktigt duktig, inte den som räknar lydigt och maskinmässigt.
Till skillnad från andra matematiklärare slipper Lena Carlsson den tidsödande uppgiften att rätta barnens matteböcker – de har ju inga.
– Den tiden använder jag för att hitta nya idéer. Det är ju aldrig barnens fel om de inte förstår – utan mitt. Då måste jag utveckla mina undervisningsmetoder.
Det är detta som är det roliga, tycker hon.
– Läraryrket är självständigt, och jag är lite obstinat av mig. Ingen annan bestämmer vad jag ska göra i klassrummet, och det gillar jag. Dessutom är jag faktiskt nyfiken på riktigt, och jag måste ha roligt på jobbet. Det kräver i sin tur att jag tänker i nya banor hela tiden. Jag vill inte fastna och göra likadant år efter år, då skulle jag inte stå ut!
Hon hade själv en lärare i mellanstadiet som präglade henne.
– Han ställde upp på oss och visade att han tyckte om oss – samtidigt som han ställde höga krav. Det kändes tryggt att ha honom där. Han tog mig till sig fast jag var busig och inte alltid gjorde som han sade.
Som lärare har man skyldigheten att visa tillit till barnens förmåga, anser Lena Carlsson. Först om eleverna uppfattar att pedagogen tror dem om stort uträttar de stort, det har inte minst forskningen om framgångsrika skolor visat.
– Vad är matematiksvårigheter? frågar hon retoriskt. Mina höga förväntningar på barnen smittar av sig i klassrummet. Om de känner att jag bara utgår från att de kan, och om de själva börjar tro att de kan – då är det största hindret övervunnet.
Hon vet att vissa av eleverna i klassen inte alltid har det så lätt, och att några av dem är ensamma och ledsna. Det är också uppenbart att somliga ännu inte klarar svenskan riktigt.
– Flera av barnen behöver extra stöd och uppmärksamhet, det är viktigt att de känner sig sedda och förstådda. Men det innebär inte att jag har lägre förväntningar på dem. Ungar som känner att de vuxna tror dem om allt – de växer!
Lämna ett svar