Kan du stå upp för dig själv?
Att stå upp för mig själv, är något jag gör i relation till mig själv. I många år gjorde jag våld på mig själv på olika sätt, i längtan efter att klara mig. Jag har gått över mina gränser i fråga om vad jag orkar, anpassat mig till vad jag trott att andra förväntat sig av mig. Att inte ta sig själv och sina behov på allvar, eller försöka utplåna eller förneka sina behov, har för mig alltid bottnat i en längtan efter att få finnas till som jag är, på mina premisser. I rädsla för att bli avvisad om jag gjorde mig synlig, förfinade jag väl valda delar och lät dem synas. Alla delar jag var osäker på, försökte jag förbättra eller utplåna. Det gjorde mig sjuk. Nu vet jag att det är jag och bara jag som har ansvar för att behandla mig själv väl. Det är mitt ansvar att lyssna till mina behov och ta dem på allvar; mitt ansvar att inte värdera mitt tillstånd eller mina behov utan välkomna allt. Om jag tar mitt ansvar, står jag upp för mig själv. Då kan jag välja att ibland vara tyst och ibland driva en fråga, beroende på vad som är viktigt för mig just så. Det som hjälpte mig att gå från självförtryck till djup empati, var att våga se och bejaka alla mina allmänmänskliga behov; att vara fullt ut mänsklig. Om man tycker om att finnas där för andra, kan det vara särskilt viktigt att vara mån om att visa sig själv samma omsorg som man visar de andra man älskar. För mig är det att stå upp för sig själv,
Det är viktigt att våga vara sig själv och stå upp för sig själv även om det kräver mod men om man alltid jamsar med bara för att vara till lags så är man ingen stark person. Att stå för sina åsikter och att våga gå mot strömmen är något som inte är särskilt lätt men om det är det som krävs för att inte bli trampad på så varför inte. Det är ovant att ta plats men ens värde som människa stärks och alla har rätt att finnas till utan att för den skull vara hänsynslös.
Jag gråter inte.
Jag äter.
När jag gråter,
är ögonen torra,
men munnen och käkarna idisslar.
Tänderna gnisslar.
Klumpen i bröstet blir bara större.
Då tar jag mig en macka till.
För bakom den står det tio till.
sedan sitter jag där i min ensamhet,
känner mig uppblåst i magen, däst.
Klumpen i bröstet avtar.
Men då händer det!
Det dåliga samvetet knackar på.
Skammens rodnad sprider sig över hela min kropp.
Den som är fylld av berg och dalar, vardagligt kallat valkar.
Så ser jag på mig själv.
Och blir ledsen.
Och känner att gråten är nära,
brinner bakom ögonlocken.
Vad ska jag göra?
Brödet och marmeladen är slut,
kaffet uppdrucket.
Långt till närmsta butik.
Kanske dags att få panik.
Men om jag vågar sätta mig ner och bara vänta, vänta på att den värsta ångesten lagt sig.
Se på spöket och fråga mig vad som hände?
Rätt och slätt våga känna efter vad det var jag kände?
Till alla som tror att maten är den bästa trösten när man hungrigt letar efter kärlek och omtanke hos andra när man innerst inne vet att man har den inom sig, långt därinne bakom all förljugenhet och valkar. Förnekelse är ett lika stort missbruk som alkoholim och matmissbruk, det är lätt att förlora sig själv i det. Det finns de som ägnar hela livet åt att försöka hitta sitt eget värde.
Men vi har ett egenvärde - det gäller bara att inse det. För min egen del fann jag en del av mitt egenvärde i skrivandet. Att rakt och ärligt skriva om det jag känner. Ibland är det svårt, mycket svårt.
