Alla coacher är inte flummiga!

Flummiga coacher

Onyanserat och svartvit blir det ofta när människor pratar om coacher. I dagens Aftonblad skriver Anne-Christine Hornborg en debattartikel om de 1500 coacher som arbetsförmedlingen ska hyra in för att hjälpa arbetslösa att få jobb. Det är en artikel där allt är svart och vitt. Hon går hårt åt hela coach-världen med citat från olika coachsajter. Jag kan mycket väl förstå att man kan vara kritiskt till att arbetsförmedlingen anstället coacher. Coach har blivit ett inneord, ett yrke som drar många lycksökare som ibland på ett otydligt sätt kan sväva mellan terapi, new-age och tidvis rent lurendrejeri. Hon menar att coacherna själva kan skaffa sig en egen titel och utbildning. Och att arbetsförmedlingen inte kräver något formellt av coacherna. Men läser man arbetsförmedlingens förfrågningsunderlag ser man att de bland annat efterfrågar minst ett års erfarenhet av coachning just kopplad till arbetsmarknaden.

Det är lite synd att debatten om coacher ofta är så svartvit. Det finns trots allt sätt att sortera bland coacher. På ICF`S hemsida kan man söka efter coacher. ICF är en internationell coach organisation som certifierar coacher på olika nivåer utifrån erfarenheter och antal coachade timmar de gjort.

Själv skulle jag dra mig för att använda coacher som inte har lång erfarenhet och som inte tydligt visar att de är professionella. Lycksökare och andra som kallar sig coacher, utan någon gedigen utbildning och erfarenhet skulle jag däremot dra mig för. Men där är ju folk olika. Jag tycker också att man ska kräva att coachen tydligt berättar om sin bakgrund, utbildning och värderingar. Så man själv kan välja vad man betalar för. I forskning om terapi har man kommit fram till att metoden inte är det viktiga för resultatet, utan relationen mellan den som söker hjälp och terapeuten. Det kan man väl till stor del överföra även till coacher.

Anne-Christine Hornborg tar upp en sak som är viktig, som jag tänkt mycket på. Den har inte bara med coacher att göra, utan hela samhället, vi har en tendens att lägga alla problem och svårigheter på individen, när det ibland handlar om strukturella problem i samhället. Att hitta balans mellan att själv ta ansvar för sitt liv, och att kräva att samhället tar ansvar för de problem det skapat, är svårt. Och kanske inte något som en nyligen uppsagd person ska behöva kämpa med. Så jag hoppas att arbetsförmedlingen verkligen är noga med vilka coacher de väljer! Men att dra alla coacher över en kam, tror jag inte hjälper någon.

Arbetslösa erbjuds kosmisk energi

Arbetsförmedlingen har hyrt in 1 500 självutnämnda ”coacher”

Hundratusentals svenskar väntas förlora sina arbeten de närmsta åren. Och vad möter dem hos Arbetsförmedlingen? Jo, 1500 inhyrda, självlärda coacher som ska hjälpa de nyarbetslösa. Coacningföretagen beskriver själva sina insatser med ord som ”andliga dimensioner”, ”universell energi”, ”få flow i livet”.

Vad händer med den arbetssökande som varken hittar ”sin inre potential”, vill ”ledas av sin inre orkester”, lyckas få del av den universella energin eller får ett arbete? undrar Anne-Christine Hornborg.

Sverige står inför en kris. Under tre år förväntas 250 000 bli uppsagda och tvingas fundera över sin framtida försörjning. De är skyldiga att vända sig till den organisation som samhället har inrättat för att hjälpa dem och har rätt att ställa höga krav på den. Arbetsförmedlingarna har fått tre miljarder som stöd från regeringen för att hjälpa dessa nyarbetslösa.

Vilka tjänstemän har arbetsförmedlingarna hyrt in som problemlösare? Jo, 1500 ”coacher”, en titel som vem som helst kan använda sig av och som väl beskrivs av Jan Åbjörnsson, Arbetsförmedlingens upphandlingschef: ”Coachning är inte ett legitimerat yrke, det finns inga formella legitimationskrav, man kan ha jobbat med individer och personer i olika situationer. Man måste kunna möta människor i kris och hjälpa dem vidare i livet och alla som har erfarenhet av detta kan säkerligen jobba med det här också”.

Med andra ord – det behövs ingen utbildning alls för att arbeta som coach på Arbetsförmedlingen och ta sig an de svenskar som arbetat i till exempel bilindustrin och nu av strukturella skäl drabbas av uppsägning.

För de flesta yrken ställer samhället strikta formella krav på utbildning och kompetens för att skydda sina medborgare, men nu hänvisas 250 000 utsatta människor till en yrkeskategori som inte finns i det svenska utbildningssystemet. Kravet på en coach anges av upphandlingschefen vara att ”kunna möta människor i kris och hjälpa dem vidare i livet” och att ha ”erfarenhet av detta”. Varför ska inte arbetslösa ha samma rätt som andra medborgare att få möta professionell personal vid de myndigheter de blir hänvisade till?

Enligt Arbetsförmedlingens krav ska coachningföretaget ha ett ”kvalitetssäkringssystem” – men detta ordnar företaget eller den enskilde coachen enkelt själv genom egen ”certifiering”. I många fall bygger de nya verksamheterna på att utbildningar, examina och titlar efterliknar samhällets mera officiella institutioner och kvalifikationssystem. Kursernas fokus inriktas oftast på deltagarnas upplevelser av självförverkligande och inte på organisatoriska eller strukturella problem. Även den andliga dimensionen ska coachas fram. Ett ”kvalitetssäkrat coachningföretag” skriver till exempel: ”Utbildningsarrangören bejakar också den andliga dimensionen. Vi är övertygade om vår koppling till universell energi och våra möjligheter att få flow i våra liv genom den insikten”. Liksom den nyandliga terapin betonar coachning människans outnyttjade ”inre potential”, som individen med hjälp av coachen skall bli medveten om och utveckla för att förverkliga sig själv både som individ och anställd.

Men är de nyarbetslösa verkligen ute efter att hitta sin ”inre potential” eller ”göra något spännande i sitt liv”? En av de svenska coachningsföretagens många slogans blir i dessa tider extra cynisk: ”Bli den du är”!

Det är således ”hela människan” som coachen vill involvera. Ett coachningföretag beskriver vad ”du kan förvänta dig” av coachen: ”Coachen vill höra allt: om du får problem, är upprörd över något (även coachen eller coachningen), om du plötsligt börjar inse något stort, om du haft ett genombrott som du inte kan vänta med att dela med dig av.”

Men den arbetssökande har hamnat hos arbetsförmedlingen för att få ett jobb, inte för att få ”terapi” eller diskutera sitt privatliv. Och vad händer med den arbetssökande som varken hittar ”sin inre potential”, vill ”ledas av sin inre orkester”, lyckas få del av den universella energin eller får ett arbete?

Risken med att blanda samman yrkespersonen och privatpersonen är att individen kan uppleva sig som totalt misslyckad. När strukturella problem i samhället framställs som enskilda individers tillkortakommanden bäddar man för permanent utslagning.

 

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*