Att inte prata med en vuxen människa på flera dagar. Att bli ifrågasatt för att man är singel. Att inte bli medbjuden på vännernas parmiddagar. Att andra tror att man bara har ett lekfullt, fritt singelliv, fast man mest sitter hemma själv framför TV:n. Det är verkligheten för många ensamma. Och är det så illa? Både och, säger de tre personer vi pratat med i senaste PS! om ensamhet. De berättar rakt upp och ner om ensamhetens baksida. Och det är otroligt befriande, inga hurtfriska glada hejjaramsor om lyckan i att vara singel och ensamstående, utan precis som det är: fritt och härligt, men också ensamt och tomt. En av dem är skådespelerskan Paula Ternström som tycker hon hittat tillbaka till sig själv när hon blev ensam efter en skilsmässa. Samtidigt som hon saknar den vardagliga närvaron av en annan vuxen.
Men hur gör man för att slippa känna sig så ensam? Vad säger ni? Är en partner den enda lösningen? Måste kärnfamiljen vara det enda idealet? Skriv och berätta!
Lämna ett svar