
I mina krönikor är jag väldigt klok och förnuftig. I senaste PS! skriver jag om hur viktigt det är att lyssna på varandra.
”Att verkligen lyssna är en av de bästa gåvor man kan ge”, skriver jag så klokt. Och det tycker jag fortfarande. Men att leva upp till det där är ju inte alltid lika lätt.
Min dotter berättar för mig varför hon har blåmärken på benen. Och mitt i hennes mening säger jag till hennes pappa:
– Titta där är den där konserten jag pratade om. Och så börjar vi prata om den, som om hon knappt fanns.
– Jaha, tack för att ni lyssnar, säger dottern surt…
Att ha en dotter som påpekar när jag inte lever som jag lär, är mitt bästa verktyg för personlig utveckling… Vilket är ditt?
Lämna ett svar