Min mamma föddes några veckor efter kvinnor fått rösträtt i Sverige, 1921. Hon trotsade sina föräldrar, som tyckte hon skulle bli hushållslärarinna för att i stället utbilda sig till läkare. Hon kämpade för kvinnors lika värde och rättigheter och är en av alla dessa anonyma pionjärer som varit med och bidragit till att vi har ett relativt jämställt samhälle idag. Samtidigt som hon var mamma, fru och vän.
Jag vet att hon hade blivit ledsen om hon sett utvecklingen idag när kvinnor återigen alltför ofta bara är objekt, och utseendet och figuren är viktigare än insidan och hjärnan. Hon hade blivit galen om hon läst Blondinbellas blogginlägg om hur hennes kille klagat på att hon glömt raka benen och hur blondinbella genast tyckte att hon måste rycka upp sig från sunkigheten. Mamma hade blivit förundrad över hur kvinnor fortfarande tar det största ansvaret för barn och hem, trots att många har heltidsarbete. Hon hade blivit arg på att kvinnors stressnivå ökar när de kommer hem, medan männens sjunker.
Hade hon varit ung idag hade hon fortsatt kämpa mot de stereotypa bilder vi har om hur män och kvinnor ska vara. Hon hade krävt lika lön och rättvis fördelning av ansvar för barn och hem. Och hon hade tyckt att det var väldigt sorgligt att feminism och jämställdhet blivit urvattnade ord som få verkar orka bry sig om.
Idag är det läge att berömma sig själv för alla de gånger du stått upp för dina rättigheter, de gånger du krävt delat ansvar hemma och samma rättigheter och skyldigheter i arbetslivet och de gånger du lever ditt liv och är som du är, utan att bry dig om bilder av hur en Kvinna bör vara.
Tack mamma och alla andra kvinnor som inte funnit sig i sakernas tillstånd utan som kämpat och stridit för alla kvinnors rätt.
Och tack de män som varit med och kämpat och som vill ha en kvinna som människa och inte som objekt.
Lämna ett svar