Jag, och en del i min omgivning, brukade tycka att jag var så naiv när jag pratade om att det enda som egentligen är viktigt i livet är kärlek och att vara äkta och sann. Längtan efter kärlek och rädslan över att inte få den eller smärta över de gånger man inte fått kärlek, styr så otroligt mycket av mänskligt beteende. I varje fall om man skrapar på ytan och går till botten med varför människor agerar som de gör. Men när jag sa sådant som tonåring tyckte alltså många att jag var naiv och lite gullig på något sätt.
I helgen blev jag påmind om att jag knappast är ensam om de tankarna, och att jag knappast var naiv. Vi har ju en artikel i senaste PS! om att en bra film kan hjälpa dig att förstå dig själv. Så jag har ägnat helgen åt filmer. Jag såg filmen om Gandhi, mannen som ledde Indien till självständighet med icke-våldsprincipen. Det var en stor film som inspirerade men också gjorde att jag förstod mer av det som händer i Indien idag med konflikter mellan hinduer och muslimer. De ord han ständigt sa, som en tröst och motor till sig själv, gav mina tonårstankar rätt. ( I övrigt har han och jag tyvärr få likheter…) Kärleken och sanningens väg vinner alltid, sa han. Även om det kan verka mörkt i världen och det känns hopplöst, så vinner alltid kärlek och sanning.
Lämna ett svar