En skrikande naken nioårig flicka springer för att komma undan napalmbombernas eld. Brännskadad överlever hon trots allt. Och bilden på henne öppnade ögonen på många människor under Vietnamnkriget. Idag är Kim Phúc en kvinna på 46 år som arbetar för att hjälpa barn som blir offer i krig eller terrordåd.
Det är en gripande artikel om en kvinna som lyckats komma förbi hat, bitterhet, ilska och sorg, för att nu känna tacksamhet över sitt liv. Hon har accepterat sitt öde och förlåtit, berättar hon. Hon säger att händelsen har gjort henne ödmjuk. När hon nu ser bilden på sig själv som liten tänker hon att allt är möjligt. Om hon kunde få ett bra liv, ja, då kan alla klara det.
Texten ger hopp. Människans psyke har en fantastisk läkeförmåga trots allt!
Läs också mitt inlägg om unga kvinnors hälsa här!
Bilden av den nakna Kim Phúc som springer i panik efter en napalmattack är ett av historiens starkaste krigsfotografier. Den såg till att elda på världsopinionen mot kriget i Vietnam.
– Det känns så stort att bilden på något sätt ändrade på händelseförloppet och fick slut på kriget.
– När jag ser den lilla flickan på bilden så tänker jag att allt är möjligt. Kunde den där skrikande nioåringen som just förlorat allt till slut få ett bra liv, ja då kan alla klara det, säger Kim Phúc.
Det är svårt att känna igen flickan på ett av världshistoriens viktigaste fotografier i den vackra kvinnan framför mig. Hon strålar. Runt ögonen finns små fina linjer, annars är huden helt slät. Och hon är lycklig. Det syns och det märks.
– Du kan inte förstå, säger hon och kramar min hand, det hemska som hände den där junidagen 1972 har blivit det bästa i mitt liv. Jag har förlåtit och accepterat. Därför är jag nu helt fri. Jag lever i himmelriket. Händelsen har gjort mig ödmjuk.
Historien är väl känd. Stridspiloten som tog fel på den flyende gruppen under sig. Han tog den för soldater ur den nordvietnamesiska armén som ockuperade byn Trang Bang och tryckte på knappen. Inferno. Värme. Och en obeskrivlig smärta.
– Jag minns att jag såg planet och elden. Jag var så rädd och försökte komma undan. Medan jag sprang tänkte jag på att mina fötter inte brann. Annars hade jag aldrig kommit undan. Då hade jag varit död i dag.
Och så, mitt i kaoset, den unge AP-fotografen Nick Ut med sin Leica M2 från 1965 med en 35 mm Summicron lens. I samma stund som han tar bilden så ser han också till att skriva in både sig och Kim Phúc i historien.
Vi sitter på Skeppsholmen i den ljumma höstsolen. Det är stabilt väder. Det konstaterar Kim Phúc med ett litet skratt.
– Stabilt? undrar jag.
– Jag är en levande barometer. Så snart vädret är på väg att växla så kommer smärtan. Mina brännskador är väldigt djupa vilket gör att nervtrådarna har trasats sönder på flera ställen. Det innebär att jag inte bara får ont på ett ställe, utan smärtan sköljer in över hela kroppen. Den skär genom mina muskler och strålar ut ända till fingertopparna. Det är en grym smärta. När vädret är stabilt känner jag nästan ingenting.
Smärtan har varit hennes färdkamrat genom livet. När Nick Ut kom in med henne till sjukhuset sa de att hon inte skulle överleva. Själv minns hon inte mycket från den tiden. Hon kommer bara ihåg att det gjorde fruktansvärt ont. Huden på ryggen och ena armen var nästan helt avsvedd och hon opererades ett stort antal gånger.
Väl hemma igen lade hennes mamma och pappa ned stor möda på att hålla såren rena och lägga om förbanden.
– Som nioåring gick jag igenom så mycket fysisk och känslomässig smärta. Jag kände hat, bitterhet, ilska och sorg. Jag minns det som en väldigt svår tid.
I dag är känslorna borta och hon har hittat sätt att hantera det onda.
– När jag var yngre och fick ont så blev jag så olycklig. Jag fick panik när det sköljde över mig och jag hatade alla mina ärr. När jag tittar på dem nu så känner jag tacksamhet. De gör mig speciell och påminner mig om att vara tacksam för det jag har. Och ödmjuk.
Hon är starkt religiös och hittar mycket av sin trygghet och harmoni i sin gudstro. Hon tar inga smärtstillande medel, i stället försöker hon att förebygga det onda med långa promenader, massage och nyttig mat. Att skratta hjälper också när demonerna invaderar.
– Men jag har ett hemligt trick också. När smärtan kommer så går jag in i badrummet där jag har en handduksställning. Då knyter jag en handduk mycket hårt, sätter upp den på ställningen och så lokaliserar jag det onda. När jag har hittat rätt punkt så trycker jag mig mot handduken så hårt jag kan. Så står jag där i 40 minuter. Då släpper det lite.
Nord- och Sydvietnam blev Vietnam och kommunistiskt och Kim Phúc användes i regimens propaganda. I mitten av 80-talet fick hon åka till Kuba och studera. Där mötte hon Bui Huy Tuan. Hennes ögon lyser när hon berättar.
– Han brukade hjälpa mig att bära upp vatten på rummet. Jag kunde inte bära så tungt. Vi kände varandra i sex år. Sedan blev vi kära. Det är så fantastiskt. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva kärlek. Jag trodde att männen bara skulle ha mig ett kort tag för att sedan slänga ut mig eftersom jag var så ful.
Paret åkte på bröllopsresa och smet ur kommunismens grepp under en mellanlandning i Kanada. Där bor de sedan dess, tillsammans med sina två barn och Kim Phúcs föräldrar.
– Jag kan ge tillbaka lite av det som de gav mig när jag var liten. De tog så fint hand om mig och gav mig den kärlek jag behövde för att överleva.
De två pojkarna, Stephen och Thomas, har fått växa upp med mammas smärta.
– Min lille Thomas var bara nio månader. Han hade precis lärt sig att säga några ord när han tittade på min arm och sa ont. Sedan kom han med sina runda kinder och sin lilla mun och pussade lätt på mina ärr. Jag började gråta. Det var så vacker.
Men också med mammas kändisskap.
– När de var yngre var det svårt för dem att se på bilden av deras mamma som sprang där så naken och utsatt. Nu har de vant sig vid bilden och är faktiskt stolta över sin mamma. Det säger de i alla fall. Viss svartsjuka fanns det också tidigare på mitt jobb. Jag reser ju så väldigt mycket. De fick en känsla av att jag inte bara var deras. Jag var hela världens.
Hon återkommer till det faktum att hon har förlåtit och accepterat det som hänt henne. Ordet hon hela tiden landar i är ödmjukhet.
– Det som hände mig när jag var barn valde jag inte själv. Däremot har jag själv valt hur jag har hanterat händelsen och hur jag har levt mitt liv efteråt. Jag känner en sådan tacksamhet mot allt jag fått och hur mitt liv är i dag.
Hon ägnar sitt liv åt barn som far illa i krig
Född: 1963 i Sydvietnam
Familj: Maken Bui Huy Tuan och sönerna Thomas, 15 år, och Stephen, 12 år. Även Kim Phúcs föräldrar bor med familjen.
Bor: Ajax, Ontario i Kanada.
Historik: Studerade på Kuba 1986 där hon träffade sin man. De gifte sig 1992 och sökte politisk asyl i Kanada under en mellanlandning på deras bröllopsresa. Hon har numera kanadensiskt medborgarskap.
Arbete: Förestår ”The Kim Phuc Foundation” som är en privat välgörenhetsorganisation som förser barn som blivit offer för krig och terrorism med mediciner. Hon reser också runt i världen och berättar om sina upplevelser.
Lämna ett svar